OptimusCoaching

Det tog ju lite längre tid än jag ville mellan det senaste inlägget och den här. Men nu är det här som lovat!

    Frågan är alltså hur man kan använda tekniker inom den professionella coachingen för att hjälpa sig själv när man har kört fast.

    Inom den professionella coachingen jobbar man t.ex. med just sådana tekniker som möjliggör att varje problem blir en början till en lösning. Man börjar inse att det går att rikta in hjärnan och hjärtat mot den riktning man önskar sig. Och allt detta med hjälp av öppna kraftfulla frågor.

    Här finns några frågor som kan bli av nytta i situationer när man känner sig som i en torktumlare: 

- Vad handlar detta om? Upprepa frågan tills du konkretiserar problemet så vida att det blir hanterbart och förståeligt för dig själv. Föreställ dig problemet som ett äpple som du lyfter upp med ena handen, tittar på den och säger: ”Det här är problemet.

- Vad vill du göra med problemet? Kanske den viktigaste frågan du kan ställa dig själv. Den återskapar den makt över och ansvar för din egen situation. Svaret måste vara realistiskt att uppnå.

- Vad gör detta med mig? Hur känner jag mig? Hur agerar jag när jag mår så där?

- Hur vill jag ha det istället? Hur vill jag må istället. Vara så tydligt som möjligt och se framför dig det som du vill ha istället för den situation som finns just nu. Ta vara på alla bilder som dyker upp, alla känslor av glädje, lycka och stolthet som de bilderna tryggar av inom dig.

- Hur kommer jag ditt? Vilka möjligheter finns? Vad jag kan göra (uppehöll dig inte på vad du inte kan göra, det hela har förmodligen börjat just i känslan av vanmakt och saknad av kontroll)? Ta fram alla möjligheter du kan komma fram till, fråga dig själv alltid om det finns något mer som du kan göra. När svaret blir nej är du klar med utforskning av möjligheterna och kan gå till nästa fråga.

- Vad är det första steget mot den önskade situationen? Är det möjligt? Kan jag göra något istället? När ska jag göra det? Så konkret som möjligt till du kommer till den handling eller en rad handlingar som leder till målet.

- Nu är det bara att gratulera dig själv för det mod, styrka och beslutsamhet som den här processen kräver!

Bli bäst!

//Aleksandar 

Citatet kommer från min sambo och är sammanfattning av nästan en halv timme grubblandet över ett ämne.

Taget ur sitt sammanhang säger det inte mycket, det kan t.o.m. uppfattas som en slackers samlade livsvisdom. Men det som Sara menade var att hon fick anstränga sig både mentalt och känslomässigt utan att få något tillbaka. Problemet löste hon inte, hon mådde inte heller bättre tvärtom skapade hennes hjärna en bördig miljö för oro och osäkerhet. Hon kände sig ledsen, arg och trött.  ”Att tänka tar bara energi” blev helt enkelt den bästa beskrivningen av processen hon hade gått igenom.

Det här händer oss alla i mindre eller större utsträckning. Vår hjärna är skapad för problemlösning och att tänka abstrakt är det högsta vi människor är kapabla för. Problemet ligger dock i hur vi tänker. Pga. både vår evolution och den kulturella påbyggnaden skapar hjärnan automatiskt bilder av fara och hot. Om vi vet vad som kan hända kan vi engagera alla våra styrkor för att bekämpa faran. Denna mekanism fungerade utmärkt när hotet var konkret och omedelbart - eld som sprids över savannen eller en hungrig lejon som rusar emot en. Idag när dem hotbilderna är mer abstrakta och långvariga blir hjärnan förvirrad – en mental hotbild finns, adrenalinet stiger upp, kroppen förbereder alla mekanismer för att antingen slås eller fly men det händer ingenting! En sådan förlängd stress utan någon egentlig avslutning tar på kroppen oerhört mycket. 

En glömd och obetald faktura kan för dagens människa vara ett större hot än ett hungrigt lejon för våra förfäder. Jag själv kan bli mycket mer upprörd över en sak som inte har hänt ännu och som förmodligen aldrig kommer att hända än över något som jag ser framför mig och kan åtgärda det på en gång.

Vad kan man göra åt detta undrar ni. Ja, det finns mycket skrivet på området och det finns många böcker att läsa. Men det som enligt min erfarenhet fungerar bäst är att använda sig av just den förmåga som samtidigt kan bli källan till problemet – att tänka.

Att tänka fokuserat, ställa de rätta frågorna till sig själv (eller till din sambo :)), inse vad man själv kan göra åt saken och höja sig känslomässigt till den nivå där det finns endast lösningar! Låter enkelt eller hur?

I mitt nästa inlägg kan ni läsa om hur den professionella coachingen arbetar med dessa ämnen.

Ha det bäst så länge!

//Aleksandar 

Alexander Olin, ägaren av BioCentrum, Sveriges första och enda Bollywoodbiograf har en elegant och effektiv lösning:

"Världen behöver tre saker: fler egenföretagare, ökat intag av omega-3 samt coaching!"

Enligt honom minskar sjukskrivningarna radikalt när folk startar eget, fiskolja hjälper en att vara smartare och leva länge medan coaching ger riktning och livsglädje. 

Jag själv håller med honom - vad säger ni?

Svaret på den här frågan är många och kommer från massor med olika discipliner så som statsvetenskap, religion, sociologi, ekonomi osv. Men att psykologi har svaret på detta har jag inte förväntat mig!

Psykologi som ny och fortfarande omdiskuterat vetenskap har som sitt arbetsfällt alltid haft den enskilde människan och hennes psyke, hur än vi förstår det. Likaså har psykologin aldrig haft högre mål än att förklara och om det går att bota den enskilde individen. Så tänk er hur förvånad jag blev när jag läste följande:

”Om en persons tänkande är slappt och fördomsfullt, för att ta ett exempel, kan han eller hon inte delta på ett intelligent sätt i samhällets beslut. De som inte är känsliga för skönhet och saknar sinne för helheten kan inte heller visa ekologisk medvetenhet. De som inte har mött sina inre demoner kan inte delta i uppbyggandet av ett öppnare samhälle. Och om deras relationer till andra är förgiftade kan de inte verksamt bidra till den sociala harmonin eller räkna med en framtid som motsvarar deras verkliga utvecklingsmöjligheter.

Alla sociala förändringar som genomförs av sådana människor vidmakthåller och mångdubblar ohjälpligt deras brister i kollektiv skala[!]”

Citatet kommer från Piero Ferruccis bok Bli den du är: Om psykosyntes – en metod för själslig utveckling och illustrerar den agenda om en samhällsomvandling som psykosyntesen har.

Jag blev oerhört glad och inspirerad eftersom jag själv delar åsikten om att världen är bara en uttryck för hur vi människorna är på den personliga och, ännu djupare, psykologiska planen. De rädslor, fördomar och ”kunskaper” som vi har mångdubblas i mötet med andras rädslor, fördomar och kunskaper. Den enda allomfattande och bestående lösningen för mänskligheten heter personlig utveckling. För min del har jag valt den professionella coachingen men det kan lika väl handla om psykosyntesen eller om något annat som möjliggör ett bättre kännedom om oss själva och har för sitt mål att ta fram det bästa inom oss!

… och då menar jag inte kramas utan krama andra. 

Det finns enligt min åsikt en väsentlig skillnad mellan dessa två kategorier – det första förutsätter två parter som är överens om att handlingen ska utföras under oftast en längre tid medan den andra utgår ifrån att det är jag som är det aktiva subjekt och tar initiativ till handling.

Vad innebär detta i praktiken? Jo, i situationer när mina medmänniskor är osäkra (oftast män) i om man ska ta i hand eller ge varandra en lätt kram med en obligatorisk handklappning på ryggen då bryter jag detta osäkerheten genom att helt enkelt krama om personen i fråga. Och det gör jag hjärtlig och länge (nu pratar vi om ett par, tre sekunder men ni själva kan prova att krama om någon ni inte känner så bra och räkna till tre – oändlig lång tid i sammanhanget).

Och vilka är dem jag kramar? Alla! Bekanta, kursare, kollegor, partners till mina kompisar (oavsett kön), partners till min sambos kompisar (vilka är nästan uteslutande män), min bror (vi är serber, vi kramas inte så lätt).

Det finns dock en regel som jag inte bryter så gärna – jag tar i hand när jag träffar en ny människa. Mest till hänsyn för dem och de sociala normer som finns. Och jag kramar aldrig igen någon som tydligt tar avstånd från mitt sätt att hälsa.

Och varför jag gör detta? Det finns två anledningar – det första är att jag har fått ett behov av att visa min uppskattning, respekt och kärlek jag känner gentemot de flesta och att jag tror att människorna behöver få veta om hur jag känner. Det andra anledningen är av ”feministisk natur” – för det mesta gör vi saker annorlunda beroende på om vi har att göra med en kvinna eller en man. När det gäller kramar (och pussar i internationella sammanhang) är det så att det nästan är givet att jag som man ska krama/pussa en kvinna medan en man tar jag i handen.

Om konsekvenserna av ett sådant beteende vill jag inte skriva här, det räcker med att konstatera att jag vill behandla alla lika. Det går förstås att göra åt båda hållen, man kan ju börja ta kvinnor i hand men jag tycker att det är så härligt med en go' kram!

Ha det bäst!

//Aleksandar 

Länge har jag känt behovet av att dela med mig mina tankar, känslor och reflektioner. Och inte endast för att kunna uttrycka mig själv utan också för att skapa diskussion och meningsutbytte som leder till ökad medvetenhet om oss själva och våra medmänniskor. 

Precis detta är syftet med den här bloggen – jag vill ta fram det bästa i oss alla och få er utropa: ”Jag är bäst!”. Och då menar jag inte bäst i relativa termer, i jämförelse med andra utan absolut bäst, allomfattande och suverän i sitt eget rike. Eftersom bara om vi inser vår egen storhet kan vi se storheten i alla andra.

Ni, mina läsare och vänner, är hjärtligt välkomna att dela med er era tankar, känslor och allt annat som ni vill lyfta fram och på så sätt bidra till att göra den här världen till den plats som ni vill lämna till sina barn.

Ha det bäst!

//Aleksandar