Citatet kommer från min sambo och är sammanfattning av nästan en halv timme grubblandet över ett ämne.

Taget ur sitt sammanhang säger det inte mycket, det kan t.o.m. uppfattas som en slackers samlade livsvisdom. Men det som Sara menade var att hon fick anstränga sig både mentalt och känslomässigt utan att få något tillbaka. Problemet löste hon inte, hon mådde inte heller bättre tvärtom skapade hennes hjärna en bördig miljö för oro och osäkerhet. Hon kände sig ledsen, arg och trött.  ”Att tänka tar bara energi” blev helt enkelt den bästa beskrivningen av processen hon hade gått igenom.

Det här händer oss alla i mindre eller större utsträckning. Vår hjärna är skapad för problemlösning och att tänka abstrakt är det högsta vi människor är kapabla för. Problemet ligger dock i hur vi tänker. Pga. både vår evolution och den kulturella påbyggnaden skapar hjärnan automatiskt bilder av fara och hot. Om vi vet vad som kan hända kan vi engagera alla våra styrkor för att bekämpa faran. Denna mekanism fungerade utmärkt när hotet var konkret och omedelbart - eld som sprids över savannen eller en hungrig lejon som rusar emot en. Idag när dem hotbilderna är mer abstrakta och långvariga blir hjärnan förvirrad – en mental hotbild finns, adrenalinet stiger upp, kroppen förbereder alla mekanismer för att antingen slås eller fly men det händer ingenting! En sådan förlängd stress utan någon egentlig avslutning tar på kroppen oerhört mycket. 

En glömd och obetald faktura kan för dagens människa vara ett större hot än ett hungrigt lejon för våra förfäder. Jag själv kan bli mycket mer upprörd över en sak som inte har hänt ännu och som förmodligen aldrig kommer att hända än över något som jag ser framför mig och kan åtgärda det på en gång.

Vad kan man göra åt detta undrar ni. Ja, det finns mycket skrivet på området och det finns många böcker att läsa. Men det som enligt min erfarenhet fungerar bäst är att använda sig av just den förmåga som samtidigt kan bli källan till problemet – att tänka.

Att tänka fokuserat, ställa de rätta frågorna till sig själv (eller till din sambo :)), inse vad man själv kan göra åt saken och höja sig känslomässigt till den nivå där det finns endast lösningar! Låter enkelt eller hur?

I mitt nästa inlägg kan ni läsa om hur den professionella coachingen arbetar med dessa ämnen.

Ha det bäst så länge!

//Aleksandar